Idag är de 6 månader sen jag och min underbara pojkvän blev tsm. Sjukt att tiden gått så fort.
Känns som de inte alls va länge sen vi var i Lund en hel dag och gick runt och gjorde ja jag vet inte vad. Eller när vi tittade på sinister tillsammans och höll varandras händer.
Eller när vi kramade om varandra vid stationen i Lund och ingen ville släppa taget.
Grät på vägen hem till Landskrona efter den dagen. Så sjukt underbart va de.

Jag och David började skriva 17/06/2013. Och efter den första "konversationen" började vi skirva med varandra mer och mer och tillslut dagligen. Jag tyckte han var väldigt snäll och rolig att prata med. Under tiden vi pratade med varandra va jag väldigt ensam av mig. Och hade vissa svårigheter och jobbiga saker som hände/händer i mitt liv. Men när jag skrev med David kände jag ändå att någon fanns där för mig och brydde sig om mig. Han fick mig att må bättre och känna mig speciell.

Första gången vi träffades var jag hur blyg som helst. Vet att jag ville titta på han men att jag va så himla rädd för ögonkontakt. Men varje gång jag såg han eller såg han lee..kände jag en sån lycka i mitt hjärta. Helt omöljligt att förklara den känslan. Han fick mig att känna mig levande igen. Kände väl redan efter första gången att de var något speciellt me honom. Men vågade inte erkänna för mig själv att jag börjat falla för han för jag va så rädd att bli sårad och andra saker.

Efter den gången vi träffats i Lund och inte ville släppa taget om varandra så började jag få lite mer mod till att tro att han gillade mig på samma sätt som jag gillade honom. På min födelsedag så hade jag knappt sovit något natten innan för jag hade lugit och tänkt på om jag skulle ta mig mod till att fråga honom.
Jag tänkte göra de och började skriva "vill fråga dig en sak" men slutade med att jag fegade ur tills han runt 6 tiden fick mig att fråga ändå. Och han svarade med att om han vill så skulle han "hålla på" med mig som han gjort hela tiden. Och trög som jag e (hehe) så fattade jag inte direkt. Men ja.

Efter min födelsedag och när vi träffades efter de så hade vi sagt att jag skulle ge han en puss...Eh jadu.
De blev så att på sationen i Alvesta står jag me bultande hjärta o typ svettas ihjäl när jag hör att tåget e påväg in.
Sen när jag ser David...Aldrig varit så sjukt nervös haha. Vi kramades och vi tittade typ snabbt på varandra tills jag säger "måste gå på toa". Så gav inte han någon puss i Alvesta ._.
Sen åkte vi hem till han och tittade på film. Satt över honom och tror de tog ca 4-5 timmar innan vi pussades haha. Och ja den ena saken led till den andra. Sen dess har vi varit med om mycket tillsammans även om vi inte träffas så mycket och ibland inte gör så mycket speciella saker. Men varje minut,sekund och timmer jag är me David är speciell för mig och jag känner mig så älskad av honom. Är så glad att han även står ut me mig,mina brister,mina dampfall,min wierdness och allt annat.

Kan inte tacka David tillräckligt mycket för allt han gjort för mig. Om jag hade kunnat skriva hur lycklig han gör mig så hade jag skrivit de. De är helt sjukt hur en person kan förändra och betyda så mycket i ett liv.
Och ja..jag sitter och gråter just nu (så känslig ._.) men ah,de är lyckliga tråar iaf.
Tack för att jag har fått tillbringa doma 6 månaderna med dig älskling.
Hoppas att det vi har håller längre än livet själv.
25/08/2013