Men ju mer jag tänker på dagar som ska komma ju mer panik får jag.

Igår natt tro jag att jag rabblade upp hela mitt liv o de är förkortat såhär (ensam,lämnad,hjärtkrossad,lycklig,sårad,deprimerad,pengar,jobb,död) kändes som att allting i mitt liv bara skulle handla om o kämpa igenom ända till döden. Och de känns inte spec lockande o tänka så långt fram o veta att hela livet blir en lång ensam väg med en massa hinder och när man väl nått sitt mål så dör man o kan inte njuta av själva kämpandet man gjort.

Så att tänka framåt är inte min grej men ändå är de en sån sak som jag har i huvudet hela tiden. Saker som man måste spara till,saker man måste klara av,saker man måste kämpa för att behålla osv. Dag ut o dag in är de alltid något man måste gör.

Vet inte riktigt varför de mesta av allt är en kamp men de är väl så livet ska vara.